Kan man förändra utan våld i en värld fylld av va-pen som skulle kunna förinta en hel planet? Kan man få myndigheter att lyssna på något som går stick i stäv med deras planer? Vi i BLLF Sweden vill lära oss av dem som arbetar aktivt med detta.
Ja, det vill vi kämpa för!
I Indien verkar organisationen Ekta Parishad som arbetar i Gandhis anda. En av dem som finns med på gräsrotsnivå såväl med forskning som med utbildning är Jill Carr Harris. Under första veckan i december besökte hon BLLF Sweden och många spännande möten ägde rum.
På lördagen var vi en förväntansfull grupp som samlades i Lidköping för att under en dag få lyssna, fundera och diskutera om och hur en annan värld är möj-lig tillsammans med Jill Carr Harris. Kan de alltmer ökande klyftorna i världen minskas? Är det möjligt att ge de allra mest utsatta en större del av de resurser som samhället genererar? Är det ens tänkbart att satsningar i miljarder som nu går till upprustning istället går till freds stärkande åtgärder? Hur blir vi en del av förändringen?
-Det finns mycket i vår vardag som kan skapa våld och vi behöver daglig träning för att till exempel kontrollera aggressioner och ilska. Ilska i sig är bra men det ska vara en positiv ilska. Att kasta sten är meningslöst men att gå in i en dialog kan leda till något bättre. Vi behöver träna vårt tålamod att möta motgångar och i den verklighet vi lever finna metoder för fred och icke-våld.
”Bottom-up” är hjärtat av Jai Jagat, den stora marschen, säger Jill Carr Harris. Det gäller att skapa möjlighet-er för dem som lever i utanförskap att få en aktiv och central plats i byggandet av nya strukturer. Först om vi kan arbeta sida vid sida med de minst gynnade i vårt samhälle kan vi bygga en mer mänsklig och vacker värld.
Jill Carr Harris gav exempel på aktioner som påverkat. Ett är kvinnorna i en by i Kerala som förstod att Coca Cola inte var bra för barnen att dricka. Vattnet i området de bodde förstördes. De börjad sittstrejka utanför fabriken, talade om för alla som kom förbi att Coca Cola är skadligt för barnen. Vi köper aldrig sådant till våra egna barn! I början tittade de förbipasserande lite undrande på dem. Fabriken vägrade svara, de fortsatte sin tillverkning. Kvinnorna fortsatte också med sin strejk. Allmänheten blev alltmer tveksam, alltfler tittade misstänksamt på drycken och inköpen blev allt färre. Till slut gick det inte att sälja Coca Cola i området. Fa-briken tvingades lägga ner. Ingen ville köpa de övergivna lokalerna som idag står förfallna.
Hur går vi vidare?
Var finns våra problem? Hur ska vi minska klyftorna? Vad är sårbart av människor och natur i vårt område? I grupper gick samtalen vidare. Allt från frågor om amnesti för ensamkommande till sandbrytningen på vår lokala Råda Ås diskuterades.
Vi fortsätter att träffas regelbundet för att lära mer, diskutera och agera tillsammans.
Britt-Marie Klang
