Slaveri i Sverige trots lag om arbetsrätt

I det här numret har vi lyft fram olika former av slaveri som finns i vårt samhälle. Det har skapat diskussioner mellan oss om hur lagstiftning fungerar. Hur är det möjligt att det i Sverige, med sin unika arbetsrättslagstiftning, finns papperslösa som utnyttjas, och människor som säljs till prostitution och hushållsarbete? 

Jag fick i uppdrag att fråga arbetsrättsjuristen Anna Lind, för att få lite reda i det här. Hon börjar med den viktiga utgångspunkten att så fort någon arbetar åt någon annan föreligger, med ett undantag, enligt svensk lag ett anställningsförhållande. Det gäller exempelvis också barn som arbetar hemma för att få lite fickpengar. 1930 slogs det fast i domstol att kollektivavtal skulle gälla för alla och att facket, för sin egen skull, skulle driva att den som inte är kollektivansluten också skulle få sina rättigheter och löner. Skälet är uppenbart. De som inte var anslutna skulle annars kunna bidra till att lönerna dumpades. 

 -Vårt arbetsrättsliga system kan alltså bara fungera om det finns fackföreningar. Arbetsgivare är också skyldiga att upprätthålla kollektivavtal. 

Barnen då, undrar jag: 

 -Ja, sedan har vi en arbetsmiljölag som exempelvis begränsar hur vi kan anställa barn och hur det ska se ut och fungera på arbetsplatserna. Om man inte följer arbetsmiljölagen kan man hamna i fängelse. Det är strängt. 

Anna Lind understryker också att arbetsrättslagen ”följer upp sig själv”, den ska därmed förhindra att slaveri uppkommer. ”Ja men det förekommer ju”. invänder jag och påminner om de papperslösa och om människohandel. Lind håller med, och konstaterar att det är straffbart att anställa någon som inte har arbetstillstånd. En kan sätta dit den som gör det. Om arbetsgivaren hotar den papperslöse med att anmäla denna om den inte arbetar för det den erbjuds kan den papperslöse hota med att avslöja arbetsgivaren. Men spelinsatsen är hög. Den papperslöse riskerar att bli utlämnad. Att det är förbjudet att anställa någon utan arbetstillstånd skapar samtidigt en ännu svårare situation för den papperslöse som ju måste finna ett arbete för att kunna överleva. 

Prostitution är undantag

Det riskerar alltså att blir en lag för dem som är inne i systemet och inte för de som befinner sig i en gråzon som papperslösa gör, konstaterar jag och fortsätter:

  -Men de människor som säljs till prostitution och hemarbete. Omfattas inte de av arbetsrättskyddet? 

  -Nej, i Sverige räknas inte prostitution som arbete och prostitution som ett anställningsförhållande, trots att det är någon som betalar en annan för utförd tjänst. Här har Sverige valt en annan väg, det vill säga att förbjuda köp av sexuella tjänster, förbjuda uppkomsten av anställningsförhållande. Om prostitution hade räknats som ett anställningsförhållande hade människohandel kunnat utmanats den vägen eftersom de här människorna, som säljs, genast hade kunnat hävda sin rätt att få kollektivavtal etc. Det hade inte gått att sälja dem. Oftast är dock även de som utsätts för människohandel papperslösa. De är dubbelt utsatta. De säljs för att arbeta med hushållsarbete exempelvis men kan inte hävda sin rätt för att de har inte rätt att vara i landet. De kan inte, eller är förhindrade att, tala i egen sak då det skulle kunna innebära att de blir utlämnade. 

Arbetsrättslagstiftningen är som en virkad duk, säger Anna Lind, det har virkats på den länge, olika problem som uppkommit har gjort att duken blivit allt större, omfattat fler frågor. Innebär det att frågan om de papperslösa om människohandel kan bidra till att duken växer nu, frågar jag. Kanske, får jag till svar. Numera återfinns också EU:s lagstiftning som applikationer i det virkade. Det gör att skapandet av duken blir något oförutsägbar. Jag funderar vidare på den fantastiska metaforen med den virkade duken. Det är uppenbart att den än så länge är ett slags nationellt projekt. Ännu har den inte börjat designa efter en växande global rörlighet.  

Lena Martinsson