Tillbaka i Pakistan och Mirpurkhas. Varmt, dammigt. Roligt att träffa nya och gamla medarbetare igen. Det blir många koppar te, många uppdateringar och naturligtvis förväntningar. Barn har växt, antalet hundar i närmsta omgivningen har ökat otrevligt mycket. Skällandet blandas med åsneskrik och motorknatter från diverse fordon men jag sover väldigt bra i alla fall.
Det har varit en vecka med grymma, trista bombdåd också i Sindh. Alla sörjer och oroar sig över onda krafter som tycks svåra att besegra. Vem vill ha det så här – Ingen jag träffar. Hur kan det hända? Massor av teorier men ingen som egentligen vet. Men vi, Agne Gustafsson från BLLF Swedens projektgrupp och jag, känner oss mycket välkomna.

Aktivister med olika kulturell bakgrund från samma land utvecklar samarbete och fördjupar vänskap. Igår var det upptakt här i Mirpurkhas inför den nya fördelningen av uppgifter och fördelat ansvar.Intensiva diskussioner, nya och gamla idéer,glada skratt och härlig stämning. Jag noterar med glädje att tjejerna tar alltmer plats och att alla är taggade när de återvänder för att ta tag i sina uppgifter inom utbildning, kvinnligt nätverkande, ungdomsarbete etc på alla nivåer inför sitt nya ansvar.

"Slappardag". Läser och skriver. 32 mycket varma grader ute. Vi samtalar om verksamheten och spånar lite idéer och tankar. Göte är på väg och ska anlända i morgon förmiddag. Britt-Marie har städat och svabbat golvet i sitt rum. (Det har inte jag. Skyller på heltäckningsmattan i mitt rum.) På kontoret träffade vi Grace, ännu en gammal vän och tidigare BLLFS-aktiv med tegelarbetarbakgrund. Lite praktiskt pyssel, pengaväxling och tidningsläsning för att hålla sig sysselsatt denna dag utan egentligt program. 

Det blir lite långsamt just därför. Hade under andra omständigheter varit upplagt för en längre promenad eller en utflykt. Vi avstår emellertid detta då det skulle medföra alltför mycket arbete med de kontakter som Mir och gänget måste ta för vår skull av säkerhetsskäl. Personalen är nu ändå fullt sysselsatt med förberedelser inför nästa veckas alla möten med våra program managers och Pak PC ledamöter från Balochistan och Mardan. Dom anländer under tisdagen. Dessutom är två revisorer här från Karachi, för att under en vecka utföra revision.
Tänkte sända dagens noteringar till er via facebook, men nätet är inte tillgängligt. Händer uppenbarligen rätt ofta. Tur att vi just nu har el och belysning i vart fall. Inte heller detta är självklart. Har redan lärt mig (the hard way), att varje gång ta med ficklampa till toa/tvättrummet….

Så har jag gjort mitt första försök till en tegelsten. Detta misslyckades nesligen och det tvivelaktiga resultatet gick inte vidare i produktionskedjan... Tror ingen är förvånad. 
Ett hårt arbete under tuffa villkor. Detta behöver väl knappast tilläggas. Besöket på tegelbruket tog mig till den miljö som sades mig vara själva upphovet till att BLLFS bildades. Tegelarbetare, många av dem skuldslavar, andra barnarbetare, var de som startade denna kamporganisation.
Fick under besöket en genomgång av ägaren till bruket om aktuell situation, arbetarnas/familjernas betingslöner, barnens skolsituation etc. Frågan om minimilöner fick vi inte helt utredd och heller inte frågan om ev. pågående barnarbete kunde rätas ut. Frågor ställdes också via våra översättare till de arbetare vi kom i kontakt med under rundvandringen.
Mir har lovat oss briefing kring tegelbruken och dess arbetsförhållande. Vi har en del egna fråger vi behöver mer info kring. Inte minst hur den nya lagen i Sindh som förbjuder barnarbete implementeras, efterlevs och följs upp. Exemplet från Punjab med aktiva myndigheter i frågan låter lovande.

Att få resa till Pakistan med Britt-Marie är en stor förmån. Som förstagångsbesökare inser jag att mina bilder blir lite endimensionella, då mina referenser är vaga föreställningar om landet och kulturen. Inte minst mötet med projektet på plats, dess deltagare och i vilken miljö dom verkar, ger intryck som inte så lätt låter sig fördjupas och förklaras.
Här är B-M en ovärderlig tillgång. I mötet med en verksamhet eller ett center, kan B-M ofta tillföra en historia om hur det började och hur det utvecklat sig samt lite egna tankar om varför. Dessa dimensioner hade jag svårligen kunnat få annars. Ibland blir beskrivningarna så komplexa att det är svårt att hänga med i alla svängar. Britt-Marie har en jätteförmåga att alltid föra en fråga tillbaka till rätt fokus. Vad är vårt gemensamma syfte? Påverkar vi barns, kvinnors, arbetares villkor med det vi gör? Engagemanget är totalt!