Hej!
Jag heter Jonas Johannesson och är nyvald suppleant till BLLF Swedens styrelse. Jag är 27 år och till vardags studerar jag Globala studier vid Göteborgs Universitet. Sedan ett år är jag medlem i BLLF Sweden. Ungefär samtidigt började jag engagera mig i kampanjen Jai jagat 2020. Idag är jag en del av den europeiska kommunikationsgruppen inom Jai Jagat och mitt arbete inom BLLF Sweden kommer att vara byggandet av kampanjen. Det innebär mycket spännande arbete!
Tack för förtroendet!
En rättvis värld är möjlig!
Vi fortsätter även 2017 att stödja den mångåriga kampen mot förtrycket av fattiga människor i Pakistan. Våra samarbetspartners BLLF Societies ägnar sig oförtrutet åt att bekämpa skuldslaveriet och barnarbetet , som fortfarande är omfattande. Mänsklig frihet, säger den kände nationalekonomen Amartya Sen, inbegriper rätten att överleva, få utbildning och social trygghet, men också politisk frihet. Genom BLLFS organiserar sig fattiga människor för att kräva sin rätt.
Det senaste projektet, 2014-16, avslutas nu med en omfattande utvärdering. Den görs av en oberoende organisation i Lahore. De preliminära resultaten stöder våra egna slutsatser att arbetet ger långsiktiga positiva effekter: kunskap och medvetenhet stärker människors förmåga att hävda sina rättigheter. Det gäller inte minst alla de unga kvinnor som deltar i lokala grupper, kurser och möten inom det fantastiska kvinnonätverk som BLLFS byggt upp.
I den nya projektfasen 2017 vidareutvecklar man arbetet. I var och en av de tre provinserna har arbetet organiserats i fyra delprogram - påverkansarbete, utbildning av vuxna och barn, ungdomsverksamhet samt kvinnonätverkande. Varje delprogram leds av en ’program manager’ med tydligt uppdrag. Hälften av dessa totalt tolv är kvinnor – ett stort framsteg! Gemensamt ska koordinatorerna och de tre ledningsgrupperna söka förverkliga projektets mål. Vi tror på våra partners vilja och förmåga att bekämpa förtrycket i Pakistan och så bidra till en rättvis värld.
Ett annat håll, ett annat mål.
Vi sitter i skuggan utanför ett hus som tillhör en organisation länkad till Ekta Parishad, en rörelse om består av och kämpar för fattiga och landlösas rättigheter i Indien. Det är höst och gruppen jag ingår i har varit på fältbesök i byar där landlösa har ockuperat stora områden mark. Vi har varit hemma hos en familj som byggt upp ett litet jordbruk. Vi har lyssnat på hur de tänker och hur de arbetar, hur de vill leva. Nu är det sen eftermiddag och vi är hemma där vi bor igen. Vi diskuterar något som kallas ”smarta städer”, där ska teknologi binda samman olika delar av en stad och öka effektiviteten på ett sätt som vida överstiger hur det ser ut idag. En modernistisk utvecklingsdröm där teknologin ska skapa flyt och sammanhang. Mina aktivistiska indiska vänner hånar idén, de tycker den är idiotisk. Jag däremot känner mig ganska hemma i den.
